SANDRAMOA

ibland slår det mig.. när jag sitter hemma och grubblar på alla bekymmer som finns.. fast det igentligen inte finns några bekymmer. jag söker bekymmer. då slår det mig att det är nog för att för 3 -4 år sen va hela mitt liv ett bekymmer.När jag började i 7an på soffe. då allt bara känndes hemskt, jag mådde psykiskt dåligt. varje dag jag gick till skolan hade jag en stor klump i magen, varje dag jag gick hem ifrån skolan hade jag klump i magen, så fort jag skulle göra någonting. jag trodde aldrig jag skulle bli såhär stark som jag är idag. jag trodde verkligen att mitt liv skulle stanna i den situationen. då jag inte åkte buss själv, jag gick knappt utanför dörren, att gå i trappor va det värsta jag visste, jag va rädd för allting. jag vågade aldrig säga nej, jag gjorde allt som jag inte borde gjort. allt som fick mig att må dåligt. jag kunde inte spela fotboll, som va det bästa jag visste. jag kämpade vekligen, jag ville spela med alla tjejjerna i laget. jag ville vara med. men fick inte, klarade inte av att spela fotboll. för då slutade det med ambulans in till sjukhuset. jag va med på alla matcher, alla cuper, alla äventyr tillsammans med dom i laget. men alltid på sidan. med lag tröjjan på och satt och hejjade och drömde om att få vara ute på plan med dom andra. men det va bara att inse att det inte fungerade. tillslut orkade jag inte med det heller. skolan, jag tyckte det va ganska roligt i skolan. eftersom att det va där alla mina vänner va, 3 kämpiga år på imellan 7an och 9an. det va hårt, vi ändrade om hela min skol situaton för att det skulle bli så bra som möjligt. det kom ändå dagar då jag bara inte orkade, dagar jag va så spänd, jag kännde ofta på mig att det inte va som det skulle. då det oftast slutade med att mamma fick komma och hämta mig halft medvetslös eller dagar då ambulansen kom till skolan och hämtade mig. då jag va medvetslös. vaknade ofta upp i ambulansen med den otäcka känslan av att jag skulle dö, då jag kännde att jag inte kunde andas riktigt. då jag hade ont i hjärtat så det känndes som att det skulle sluta slå. dagar då jag satt hemma, och inte visste va jag skulle ta mig till för att jag mådde så dåligt. då det bara snurrade i huvudet på mig, jag grinade och hade ont i hela kroppen. krampen som det känns som att man har i bröstet. alla minnesluckor som kom ibland. då folk berättade vad som hade hänt. och jag inte förstog någonting. då tankarna jämt slog mig, är det verkligen värt att leva såhär? jag trodde verkligen att mitt liv skulle stanna där. att jag aldrig skulle kunna få ett liv att fungera som alla andras. då jag va rädd för allt, jag va rädd för mig själv. jag ville inte göra nånting. jag va rädd för att gå ut, jag va rädd för att må dåligt, jag va rädd hur andra skulle reagera, jag va på hel spänn jämt för att inte oroa andra, mina kompisar vart självklart oroliga. dom va alltid på helspänn när dom umgicks med mig. så fort jag vart trött eller att dom såg på mig att jag inte skrattade som vanligt. åkte vi hem. eller så ringde dom alltid till mamma. mamma hade alltid telefon med sig. och ringde alltid med jämna mellanrum och frågade hur allt va. men mamma kunde läsa mig, hon såg ofta på morgonen när jag vaknade om dagen skulle bli bra eller inte. det va många dagar hon inte ens släppte iväg mig till skolan, då jag fick vara med henne på jobbet, eller hos mormor eller så va hon hemme med mig. hade även en kompis som såg direkt på mig. satt vi i klassrummet och jag gick ut för att gå på toa. så fort jag mådde dåligt ville jag gå ut ifrån klassrummet. då kännde alltid elin på sig att det va något på tok. så hon gick ofta ut efter mig och hittade mig medvetslös i korridoren. som tur va va hon en sån himla bra vän, hon lärde sig med gångerna precis hur hon skulle reagera. första gångerna vart hon jätte rädd. men mamma och alla förklarade för henne hur hon skulle reagera. och va som behövdes göra. hon va min ängel just då. hon trodde på mig, jag va rädd för att gå till skolan då jag va rädd för stunderna då jag svimmade. men elin sa alltid, du klarar det sandra. det vet jag. vi tror på dig. jag kämpade mig igenom dom åren.

jag gick länge hos en läkare en gång i veckan, då vi alltid pratade om hur veckan hade varit. och va vi skulle kunna göra bättre. det fortsatte jag med länge. då kännde jag mig trygg när hon förklarade att det inte va nå fel på mig, att jag va frisk. den 29januari 2007 va jag till henne senast. då vi konstaterat att allt va bra.då jag kännde att jag va pigg. hade egna krafter, då jag klarade av att göra saker utan att oroa mig hela tiden. jag tog tag i saker själv, mamma behövde inte alltid vaka över mig, jag slutade äta medecin, och kunde ändå kontrollera mig själv. jag kan än idag må dåligt vissa gånger, men inte alls på samma sätt. om jag känner att det är dom syndromena, som tryck i bröstet, hugg i hjärtat, osv. så kan ja behärska det.

mamma, marie, elin, miki, och alla som stog mig nära. dom hjälpte mig med allt. dom ansträngde sig jämt för min skull, allt vi skulle göra. dom fick alltid anpassa sig efter mig. jag tyckte även det va jobbigt. att dom alltid fick ställa upp på mig då jag inte kunde ge så mycket tillbaka. men nu kan jag inte säga mer än TACK!

jag kommer aldrig kunna göra samma sak som dom gjort för mig, jag kommer aldrig kunna ställa upp lika mycket på dom som dom gjort för mig.

utan dom hade jag aldrig vart den personen jag är idag. jag trodde aldrig jag skulle få ett sånt här underbart liv, med såhär underbar familj, underbara vänner.

jag är så tacksam för så mycket dom ställt upp. skulle jag kunna skulle jag ge er allt!

jag och mamma brukar prata om det ibland, hur mycket vi har gått igenom tillsammans. hur jobbigt allt va, och hur starka både jag och mamma har blivit nu.

jag förstår inte riktigt själv nu i efterhand när man tänker tillbaka på allt, att vi har orkat. hur mycket tid vi la ner på att kämpa. dagarna då vi bara grinade och hoppades på bättre tider. och nu är dom här.

nu skrattar jag mest hela tiden, och är en glad person.

jag lovar er, som inte kännde mig, eller som någon gång va med genom dom tuffa dagarna. att jag va en helt annan person då. jag har alltid vart en glad prick, men inte alls på samma sätt.

min mamma, tack. JAG ÄLSKAR DIG!

/SANDRA