SANDRAMOA

 

Det var en gång en liten, liten myra som bodde med sin mamma och sina 257 syskon i en myrstack, vid en stor bok i skogen. Den lilla myran hette Mårten. För det mesta brukade Mårten och hans syskon arbeta med att bära in granbarr och mat till stacken, men idag var det lördag, så därför var Mårten ledig.

Det var alltid mycket liv och rörelse i stacken, så Mårten kände att han ville vara ensam en stund. När ingen såg honom smög han åt sidan och började krypa uppför stammen på den stora boken. Han tänkte klättra ut på den allra högsta grenen för att kunna vinka på sina syskon där uppifrån. Han klättrade och klättrade. Han blev tröttare och tröttare, för det var en lång bit upp till toppen. När han klättrat upp för stammen en lång stund började det mörkna, men det märkte inte Mårten.

Plötsligt blev allting så där tyst och stillsamt som det brukar bli när det mojnar på kvällen. Det prasslade bara lite grand i den stora bokens bladverk. Nu blev Mårten lite rädd och började längta hem, ner till alla sina syskon och till sin mamma. Här uppe kändes det så ensamt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Skulle han klättra hela vägen ner? Då skulle han inte vara hemma förrän mitt i natten och hans mamma skulle bli jätteorolig. Eller skulle han trots allt fortsätta att klättra på och kanske snart nå toppen?

Han bestämde sig till slut för att klättra vidare upp. När han efter en stunds klättrande kom ut på den högsta grenen, hörde han sin mamma ropa på honom långt där nere.

– Mårten, Mårten var är du? Maten är färdig, Mårten!

Först då kände han hur hungrig han var. Han hade ju inte ätit sedan lunch och det var sena kvällen. Mårten ropade tillbaka

– Här är jag, här uppe bland alla blad och grenar, längst uppe i trädet!

Men mamma hörde honom inte, för han var så högt upp. Då klättrade Mårten lite längre ut på grenen och ända ut på ett blad, som satt där. Just som han skulle ropa igen, lossnade bladet och började singla nedåt, med Mårten på.  Det liksom gungade som en liten båt på vindens vågor ända ned till marken. Mårten tappade nästan andan under färden och det killade jättemycket i magen. Det var det häftigaste Mårten någonsin varit med om!

Bladet hamnande bara en liten bit ifrån stacken, där mamma stod.  Hon hade inte sett bladet med Mårten på, för hon stod med ryggen mot.

– Här är jag mamma, sade Mårten och pustade ut efter den långa hissnande färden.
– Var har du varit? frågade mamma.
– Längst uppe i trädets topp och sedan åkte jag blad-karusell ner, sade Mårten.
– Ja, du hittar på du, sade mamma. Kom nu in så inte maten kallnar.

Den kvällen när mamma skulle säga god natt och stoppa om Mårten och alla hans syskon, så kramade han henne extra mycket.  Han var så glad att han var hemma i sin varma säng hos sin snälla mamma.

hahaha,godnatt/m